Skillnaden mellan att ge upp och att sörja

För många, många år sedan, förlorade jag en vän som hade stått mig nära under en period i livet.
Vår vänskap började med att hon hamnade i en situation där hon behövde mycket stöd med både praktiska saker och i sociala sammanhang. Jag själv längtade efter att få vara betydelsefull för en annan människa och vår relation blev enkel eftersom vi båda tillgodosåg våra behov genom att umgås. Jag hjälpte henne med att komma i ordning i hennes nya hem, jag körde henne när hon behövde skjuts och vi var med på olika evenemang och drog nytta av varandras sällskap.
Det gick ett år och sedan förändrades vår relation. Hon var inte lika mycket i behov av stöd längre. Istället var det jag som hade fått olika dilemma i min vardag som jag behövde ventilera. Våra olika sociala engagemang blev utbytt av långa promenader där vi pratade om allt. Jag vände och vred på mina känslor. Det här var långt innan jag började min inre resa och jag njöt av att bli lyssnad på medan jag försökte sortera alla de tankar och känslor som rörde till det inom mig.
En dag ringde hon och skällde ut mig. Hon informerade mig om att hon inte ville vara min vän mer eftersom hon uppfattade våra promenade som att allt bara handlade om mig. Inte en enda gång hade jag kollat hur det var med henne eller hur det var för henna att alltid behöva lyssna på mina problem. Nu hade hon fått nog. Hon slängde på luren och svarade inte när jag försökte kontakta henne.
Jag gissar att hon hade lagt locket på för alla sina känslor och behov under väldigt lång tid. Det fanns säkert stunder då hon hade behövt prata om något, men hållit tillbaka det eftersom hon verkligen ville bidra till mig och mina tankar. När jag kom hem efter våra promenade kände jag mig upprymd och glad medan hon kände sig  frustrerad och arg. Kanske hade hon lyssnat eftersom hon trodde att hon stod i tacksamhetsskuld till mig? Kanske hade hon försökt vara en bra vän genom att ge mig  gåvan i att lyssna? Men en relation som bara tillgodoser den enes behov, slutar att vara betydelsefull för den andra.
När samtalet kom hade det gått för långt. Vår relation var inte viktig för henne längre. Det fanns ingen vilja hos henne att försöka rädda vår vänskap.
Kvar stod jag med telefonluren i handen. Förvirrad och full av självförakt. Varför hade jag inte märkt vad hon kände? Var det sant att jag hade pratat mest? Hade jag verkligen inte frågat henne hur hon mådde? Varför hade hon inte sagt något? Hade promenaderna inte varit ömsesidiga?
Etiketterna om vem jag är och vad jag gör mot andra haglade. Jag är egoistisk! Jag pratar för mycket! Jag är inte en bra vän! Jag är värdelös.
Sen bestämde jag mig för att gå vidare. Jag klarar mig utan henne! Jag ska minsann visa att jag är en bra kompis till andra! Jag tyckte ändå att hon var tråkig! Jag ska aldrig visa att jag bryr mig om henne! Hon är ändå otacksam och nu är det bevisat att hon bara utnyttjade mig när hon behövde hjälp!
Först flera år senare kom jag i kontakt med sorgen.
Jag bläddrade i ett gammalt fotoalbum med bilder från den här tiden. I ryggsäcken låg nu också kurser i personlig utveckling, terapitimmar och en hel del insikter om hur jag och andra fungerar i samvaro med varandra.
Jag tittade på bilder som framkallade många minnen, men också känslor inom mig.
Så kom de där bilderna med oss på. Vi står arm i arm och ler in i kameran. Vårsolen lyser och mitt hår ser ut att fladdra lite under mössan. Jag tänker att bilden togs några månader innan det där samtalet.
Jag låter några tårar rinna när jag tänker på hur vår vänskap slutade och den tomhet som den skapade för en tid. De långa promenaderna, med någon som verkligen lyssnade kunde inte ersättas av någon annan just då. Tårar över att jag inte förstod och att hon inte gjorde sig hörd.
Sorgen över en förlorad vänskap som inte gick att reparera.
Den sortens sorg som smakar sött och ger en lättnad. En sorg som lär mig vad jag tycker är viktigt i livet och vilken typ av vänskap som jag värdesätter och längtar efter.
Idag kan jag konstatera att hennes plats i hjärtat har fyllts av nya personer. Mina behov av att bli lyssnad på, få stöd av och känna samhörighet med, tillgodoses av flera olika personer i min närhet. Jag är också mer uppmärksam på deras behov och hoppas att jag lyckas bidra till en miljö där vi båda kan uttrycka vad vi behöver för att relationen ska vara meningsfull.
Jag har också lärt mig skillnaden på att sörja och ge upp. När jag gav upp var jag inte i kontakt med min sorg eller min längtan. Jag tänkte ”Jag behöver inte henne”. I och med den tanken, stängde jag också av kontakten med känslorna eftersom de gjorde ont. Jag bestämde mig för att gå vidare utan att känna efter hur det påverkade mig.
Att vara i kontakt med mina känslor är av största värde för mig. Känslor är aldrig farliga även om det kan verka så. Det var egentligen inte förrän jag kom i kontakt med sorgen som jag på riktigt kunde lägga händelsen bakom mig.
Har du någon händelse där du valt ”ge upp” istället för att sörja? Ett test är att om du har valt ”ge upp” är minnet fullt av smärta. När du tänker tillbaka på händelsen blir du arg och vill helst tänka på något annat. Om du blir ledsen känns ledsamheten stickig.
Men om du valt att känna sorg, fylls du av empati när du tänker på händelsen. Du kan känna dig ledsen för att det blev som det blev, men känslan är varm och öm.
0 Kommentarer

Lämna en kommentar

Want to join the discussion?
Feel free to contribute!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *